Vid 13.30 bröt vi upp och for vidare till Skärblacka och mamma Asta. Vi bjöd henne på middag i husbilen ute på hennes parkering, för att jag skulle slippa gå uppför trapporna. Sen disken var avklarade, gjorde vi en utflykt till Lenbergsvik och Glans kalkbruk. Det var i slutet av 50-talet som mamma och jag var i de här trakterna senast. Vi träffade en man som berättade lite om Lenbergsvik idag. Vi parkerade bilen vid vändplanen, för att det skulle bli så nära som möjligt för mamma. Sen kom rullatorn fram. Efter en liten bit blev det stopp vid en vägbom, men Asta 92, gav sig inte utan med hjälp tog hon sig över bomen (det gick inte att gå vid sidan om). "Har jag kommit så här långt, måste jag väl bita ihop och försöka". Envishet ger upplevelser.
Först en uppförsbacke och så en stig utefter ett gammalt järnvägsspår med slipers och rötter var inte så lättforserat med rullator, men
fördelen är att man har sittplatsen med sig.
På hemvägen mötte vi en grupp personer. Vi pratades vid och det visade sig att mamma hade varit skolkamrat med den enes morfar!
Åter i bilen smakade det gott med en kopp te och bullar bakade av Asta. Jag tror mig veta att mamma kommer att ha träningsvärk i morgon, men hon var mycket nöjd med utflykten.
På hemvägen stannade vi till på en höjd och tog en bild över pappersbruket i Skärblacka.
Så duktig hon är din mamma. Det är ju en bit att gå - och att hon tog sig förbi bommen... ja hon kommer nog att känna av det idag, men jag tror hon är glad ändå efter den utflykten :) Beundransvärt!
SvaraRaderaVisst är det fint där i kalkbrottet... det känns lite mäktigt med de höga, branta bergväggarna. Nu var det väl lite sent för orkideerna, annars så finns det ju några olika där på den kalkrika marken.
Ha det gott!
Kram
Så härligt att din mamma fick återse gamla trakter. Att det inte går att känna igen allt är ju helt naturligt. Allt föändras med åren.
SvaraRaderaJag förstår att hon var envis och inte ville ge sig. Hoppas att träningsvärken inte är så svår idag.
Kram, Ingrid
Till mamma: Trägen vinner!
SvaraRaderaFint att se bilder " hemmifrån "!
Vi står inte vid Glan men vid en annan sjö!
Kram
Kul med din mamma som fortfarande vill vara med och göra en utflykt och tycks uppskatta det också och inte ger sig för lite hinder. Har ju mor/svärmor som är 96, men inte minns något ens för en minut sedan, och inte vill något och inte intresserad heller. Då blir det mest jobbigt för både henne och oss. Men nu är det som det är och det måste man acceptera. Men visst är det konstigt ibland. Kul för din mamma var det bestämt, grattis till den fina utflykten. Kram 3 M
SvaraRaderaVilken fantastisk och pigg kvinna! Det är krut i henne och en härlig envishet. Sån't gillar jg skarpt!
SvaraRaderaPS. Stort tack för din fina kommentar! Den värmde. DS
Vilken krutgumma!
SvaraRaderaTänk ändå att hon orkar följa med. Att orka. Ha det gott.
SvaraRaderavilken härlig utfärd nni hade och vilken krutgumma din mamma är. Måntro att hon var trött men säkerligen hur nöjd som helst efter den upplevelsen!
SvaraRaderaHalloj
SvaraRaderaNu vet jag precis hur det ser ut där borta för vi var hos Maria och Håkan i helgen.
Hon är inte dålig din mamma som knatar på så
fast hon ser inte ut att vara mer än 75.
Sååå lika ni är du och hon.
Hon är ju jättefräsch och söt.
Tänk så mysigt att få komma ut så. Jag förstår att hon inte ville ge sig.
Hälsa henne.Kramizzzzzz